Krönika av Anhörig Göteborg
Idag är det Anhörigdagen. Hur är det egentligen att vara anhörig till någon? Vilket stöd kan man få, och är stödet tillräckligt? Vi har bett vår medlemsförening Anhörig Göteborg skriva en text tillägnad dagen.
Den 6 oktober är den nationella anhörigdagen – en dag tillägnad alla anhöriga. Denna grupp betyder mycket för många människor och gör dessutom en megastor insats för samhället.
I Sverige vårdar, stödjer eller hjälper 1,3 miljoner vuxna anhöriga regelbundet en närstående. De flesta av dem är i yrkesverksam ålder. Därtill finns uppskattningsvis 3 till 400 000 barn och unga som också gör anhöriginsatser. Anhörigas insatser sparar samhället ca 183 miljarder kronor per år.
Att beskriva hur det är att vara anhörig utifrån stödet man ger till sin närstående (praktiskt, emotionellt, existentiellt, ekonomiskt) är inte särskilt svårt. För de som vill lyssna är det inte heller så svårt att förstå och ta till sig det, om man bara är engagerad och vill öka sin kunskap inom området.
Det finns dock en sak i anhörigkappsäcken som man aldrig fullt ut kan förstå och sätta sig in i om man inte själv har varit eller är anhörig. För många anhöriga innebär anhörigskapet att alltid bära med sig tankar runt den närstående. Alltför ofta handlar det om en slags diffus oro för något; något som kan hända eller något som inte ska hända. Denna känsla finns det många gånger en grund för, men ibland kan det vara svårt att specificera och uttrycka varför oroskänslan finns. Likt ett automatlarm som alltid är ”on” ökar oron/frustrationen/ångesten när saker inte flyter på som man som anhörig och närstående hoppats och trott. När oroskänslan är liten är man som anhörig lugn och tillfreds. Oron finns dock alltid där och man kan aldrig komma ifrån den oavsett vad man gör eller vilken hjälp man får.
Anhöriga utvecklar ofta en stor känslighet vad gäller att kunna läsa av sin närstående. Denna kompetens är många gånger till stor hjälp i relationen, men kan också innebära frustration, oro och maktlöshet. Beskrivningen ska inte, och kan inte, förväxlas med det som ibland benämns medberoende.
– – – – –
Enligt Socialtjänstlagen ska alla kommuner erbjuda stöd till anhöriga som stödjer, hjälper eller vårdar en närstående som har en funktionsnedsättning, långvarig sjukdom eller psykisk ohälsa. Stödet varierar i landet från i det närmaste ingenting till insatser som dessvärre många gånger inte svarar upp mot behovet. Hälso- och sjukvårdslagen innehåller inte heller några riktlinjer vad gäller stöd och samverkan med anhöriga, vilket är en stor brist.
Om man liknar utbudet av stöd till anhöriga vid en varudisk finns oftast enbart ”basvaror” att tillgå, till exempel samtalsgrupper, föreläsningar, enskilda samtal med någon som lyssnar på en och ”förstår” samt friskvårdaktiviteter med mera. Tyvärr finns inte ens detta alla gånger.
”Basutbudet” är inte alls dåligt, men varje anhörig har sina individuella behov av stöd som också varierar över tid. Många gånger är dessa behov svåra att tillgodose inom ramen för kommunens ambitioner, kreativitet och flexibilitet.
En möjlig lösning på detta är att samarbeta med anhöriga och organisationer i civilsamhället. Det finns flera exempel där anhöriga tillsammans med organisationer i civilsamhället genom nydanande och utvecklande projekt, lyft olika anhöriggruppers speciella behov av stöd. Man kan verkligen hoppas att kommuner och regioner tar tillvara den nya kunskap och unika erfarenheter som detta arbete gett – inte minst ur ett anhörigperspektiv, men också ur ett samhällsperspektiv.
Förutom att som anhörig få stöd för egen del är också en innebörd av anhörigstöd att de professionella i sina insatser till närstående samarbetar med anhöriga (ett faktiskt samarbete och inte en chimär), då den närstående är en del av en helhet. Det är också viktigt att personal har kunskap om hur det är att vara anhörig och vad det innebär, att bemöta anhöriga på ett respektfullt sätt och att ge information kontinuerligt till anhöriga. Allt detta är självklart under förutsättning att närstående är positiv till det. Idag fungerar detta inte så bra, för att inte säga dåligt, i vare sig kommunens eller regions verksamheter, vilket är mycket förvånande och tragiskt för alla.
– – – – – –
Många anhöriga har inte reflekterat över att de är anhöriga, utan kämpar på i vardagen med tankar och förhoppning att bli sedd, få positiv feedback från någon och få stöd i sin situation. Vill du som läser detta prata om att vara anhörig med någon som vet hur det är eller hur det kan vara, hör av dig till oss i Anhörig Göteborg. Du når oss på info@anhoriggbg.se, 0735-28 98 28 eller www.anhoriggbg.se.