Krönika av Louise Falk

02 juni, 2022

Idag är det Internationella dagen för bekämpning av ätstörningar. En ätstörning kan drabba alla, oberoende av ålder, kön och bakgrund och påverkar både den som drabbas och dennes närstående. Louise Falk som är mentor på vår medlemsförening Frisk & Fri har egen erfarenhet av ätstörning och har skrivit en krönika tillägnad den här dagen.

Banta. Dieter. Kalorier. Viktkontroller.
Det är ord som väcker många tankar och känslor inom mig. Jag kan relatera till dem allihop, orden engagerar mig och jag har många åsikter kring dem. Ibland håller jag det tyst för mig själv då risken är stor att jag tycker för mycket.

När jag var åtta år var jag helt övertygad om att är man smal då är man också lycklig. Jag var inte lycklig för jag var inte smal. Mina föräldrar och andra vuxna runt mig bantade till och från. Jag lärde mig tidigt att när kilon tappades och kläderna blev större då kunde man känna sig stolt och glad. Det var något jag inte var.

Vid tolvårsålder skrev jag avtal med mig själv om vad jag skulle få äta och hur mycket jag skulle gå ned i vikt. Jag kom fram till att jag behövde hoppa över måltider och framförallt inte äta sötsaker. Tyvärr räckte det att jag kände doften av mat som lagades därhemma så åt jag. Känslan efteråt var inget rolig, jag hade misslyckats. Jag fick helt enkelt inse att jag var en misslyckad person men kanske att jag skulle lyckas när jag blev vuxen.

Jag behövde dock inte vänta till jag blev vuxen för redan som femtonåring tappade jag i vikt i samband med en influensa. Glädjen, stoltheten, lyckan och allt det där som jag längtat efter infann sig. Men med det kom också ångesten över att inte lyckas lika bra till nästa gång jag stod på vågen. Alla runtomkring mig lade sig också i att jag gått ned i vikt. De ville stoppa mig. De ville tydligen inte att jag skulle bli lycklig. Jag förstod ingenting. Alla runtom mig hade ju lärt mig hur det fungerade och nu när jag lyckats då gjorde jag enligt dem fel. Allt var väldigt förvirrande.

Året jag skulle fylla sexton tog mina föräldrar med mig till en doktor som varnade mig för att drabbas av den där sjukdomen anorexi. Jag kände direkt att det var ingen fara.

Dock åtta år senare insåg jag att jag hade drabbats av just det, anorexi. I åtta år hade jag kämpat med att gå ned i vikt, som att det var allt som betydde något. Jag hade kämpat med tårar, hunger, frusenhet, ångest, värk i musklerna. Jag hade drabbats av kroppsbehåring, ruttna tår och eventuell barnlöshet. Samtidigt insåg jag att jag missat tonåren och ungdomsåren. Jag hade missat en del av livet. Jag hade också nästan dött på kuppen. Hade det varit värt det?

Nej och nu hade jag nått botten, jag såg inte längre något positivt med att kämpa för att bli smalast. Det var inte längre svaret på mina problem. Jag behövde äta, äta för att orka, äta för att få min kropp att må bra, äta för att leva. Jag tyckte inte längre att det viktigaste var att vara smal utan det viktigaste var att få leva. Jag lyckades ta mig ur det med hjälp av den kunskap ett behandlingshem gav mig. Jag hade aldrig klarat det ensam. Det var svårt och kämpigt, även om jag så väl ville bli frisk. Det var som att kämpa mot sin värsta fiende. Jag önskade att jag haft någon frisk person att prata med när jag kämpade mig frisk. Men det hade jag inte. Idag finns det möjlighet till det genom en förening som heter Frisk & Fri. En riksförening mot ätstörningar som bedriver en verksamhet som kan ge råd och stöd på många olika sätt. Tack vare denna förening kan jag idag som volontär hjälpa andra drabbade.

Idag är det Internationella Ätstörningsdagen, det är en dag då föreningen uppmärksammar problematiken på olika sätt. Jag gör det i samband med att jag skriver denna krönika. När jag var drabbad för tjugofem år sedan var kunskapen knaper. Idag vet man förmodligen mycket mer om ätstörningar. Men tyvärr är väntetiderna långa och tillgängligheten för att få vård beror helt på vad för diagnos du har och vart i landet du bor. Jag har utav föreningen förstått att det görs viss prioritering kring vem som får behandling. Vilket blir svårt när det handlar om en psykisk sjukdom. Det syns inte utanpå vem som är i mest behov av vård för att inte dö. Jag minns själv att när jag första gången kom till doktorn då såg inte doktorn något att vara orolig för. För jag var inte underviktig. Men inuti var mina tankar mörka och lika ätstörda som de var när hjärtat nästan gav upp något år senare. Det går inte att ställa människors behov av hjälp mot varandra. Alla är lika viktiga.

Till dig därute som kämpar mot ett friskt liv, det går att bli både frisk och fri. Jag blev det och en viktig del mot ett friskt liv är att våga förändra, vågar du?

 

Louise Falk,
mentor Frisk & Fri

– – – – – –

Du som är drabbad av en ätstörning eller närstående till någon som är drabbad kan få stöd genom Frisk & Fri.

Inspirationskonferens: Att stärka föräldrar med psykisk ohälsa eller NPF

16 september, 2022
Den 20 oktober anordnar Bräcke diakoni och NSPH Västra Götaland och Göteborg en kostnadsfri digital inspirationskonferens kring att stärka föräldrar med psykisk ohälsa eller NPF. Under dagen får du ta del av hur man kan stärka föräldrar med psykisk ohälsa eller NPF. Du får lyssna ti ...
Läs mer

Berghagavägens BmSS arbete med resultatet från en brukarrevision

12 september, 2022
Under hösten 2021 utförde NSPH Västra Götaland och Göteborg en brukarrevision på Berghagavägens boende med särskild service. Den här terminen besökte vi verksamheten för uppföljningssamtal. Berghagavägens BmSS har 12 lägenheter och hyresgästerna består av både kvinnor och män i å ...
Läs mer

Krönika av Björn Eklund

09 september, 2022
Imorgon, den 10 september är det den internationella suicidpreventiva dagen. En dag vars syfte är att lyfta frågan om suicid och sätta arbetet med att förhindra självmord på agendan. Björn Eklund arbetar på Riksförbundet för SuicidPrevention och EfterlevandeStöd har skrivit en text till ...
Läs mer