Läsvärd bok för anhöriga av Brittmo Bernhardsson
Idag är det nationella anhörigdagen. I samband med dagen vill Brittmo Bernhardsson, medlem i Anhörig Göteborg, tipsa om en läsvärd bok för anhöriga.
För många år sedan snubblade jag över boken ”Gå dit ditt hjärta leder dig”. Den är skriven av Susanna Tamaro från Trieste i Italien och berörde mig mycket. Boken blev Italiens mest sålda bok 1994 och har bedömts vara en av 90-talets bästa romaner och har översatts till ett tjugotal språk.
Nu har jag i dagarna, efter ca 25 år, läst boken igen och kan konstatera att den fortfarande berör mig på olika sätt.
Boken inbjuder till eftertanke och reflexion och tar upp ständigt aktuella livsfrågor, om livet, döden, kärlek, kärlekslöshet, att leva med lögner, men också om livslust.
”Gå dit ditt hjärta leder dig ” handlar om en mormor som skriver till sin dotterdotter, som befinner sig på resa långt bort. Mormodern är till åren kommen och känner att hennes liv snart är slut. Nu vill hon berätta om sitt liv både för sig själv och för sitt barnbarn.
Det är en lågmäld och gripande berättelse om tre generationer kvinnor, om kärlek och sorg, om ständig oro för nära och kära. Men boken tar också upp generositet, vänlighet, hjälpsamhet och medkänsla, som gör livet lättare i svåra stunder.
Susanna Tamaro beskriver känslor och företeelser som vi nog alla känner igen. Det finns flera teman i boken som ständigt är närvarande i våra liv, tex hur svårt det kan vara med relationer. Mor-dotterrelation, dotterdotterrelation, som i boken, men också förhållandet till en partner, att få det att växa och utvecklas.
Mormodern hade en mycket komplicerad relation till sin dotter Ilaria, som led av psykisk ohälsa. Hon beskriver sin rädsla för öppna konflikter och för misslyckanden i deras umgänge, med ständigt frustrerande samtal eller inga samtal alls. Hon berättar om sin maktlöshet över dotterns ohälsa, något många i samma situation nog kan känna igen sig i. Många som vårdar eller stödjer en närstående med psykiska eller fysiska problem kan säkerligen vittna om känslan av ständig oro, ångest, vånda och maktlöshet, men även rädslan att lasta över sin oro på andra.
När dottern Ilaria oväntat i unga år avlider efter en olycka, lämnar hon efter sig sin egen dotter. Hon är då bara något eller några år gammal och fadern är okänd. Mormodern tar hand om och uppfostrar den lilla flickan, sitt barnbarn. En ensamhetskänsla och stabil sorgsenhet vilar över mormodern och smärtan är för stor att kunna beskrivas i ord.
När dotterdottern vuxit upp och gett sig iväg känner mormodern att hon måste skriva till sitt barnbarn om livet, om händelser, förhållanden och faktorer som barnbarnet inte känner till, men som på många sätt har varit livsavgörande för dem båda.
Ett ämne är sorgen att inte kunna tala med varandra, om livet och mötet med döden som ingen vågade beröra. Mormodern skriver: ”Jag vill varken predika för dig eller göra dig ledsen, bara småprata lite med den förtrolighet vi en gång kände men som de senaste åren gått förlorad. Eftersom jag har levt länge och förlorat flera personer som stått mig nära vet jag nu att när det gäller de döda är det inte deras frånvaro som är tyngst att bära, utan tyngst är det som aldrig blev sagt oss emellan”
När jag nu läste om boken var det med nya erfarenheter under ett tjugotal år. Orden ”tyngst att bära är det som aldrig blev sagt” berörde mig extra mycket. Inom loppet av ett par år förlorade jag själv både min äldste son och min man och livskamrat. Jag bär alltid på en sorg och saknad över det jag inte hann säga och tala med dem om, innan deras liv var slut.
Tala med varandra medan ni kan, är för mig bokens viktigaste budskap samt författarens slutord:
