Må bättre i coronatider – tips från NSPHiG

Det har varit ett speciellt år för de flesta av oss. Oavsett om du lider av psykisk ohälsa sedan tidigare eller inte har du säkert upplevt psykiska påfrestningar under året. Vi har olika sätt att hantera sådana påfrestningar på. Varje söndag fram till jul vill några av oss på NSPHiG dela med sig av hur vi gör för att må så psykiskt bra som möjligt under coronapandemin.

Jag heter Anna-Karin Engqvist. Jag jobbar på NSPHiG som samordnare för förenings- och mänskliga rättighetsuppdraget och för brukarrevisioner. Jag har skrivit en text om mitt mående under pandemin, både när det känts mörkt och jobbigt i tankarna och hur det vänt och blivit ljusare igen. Den handlar också om vad som har varit hjälpsamt för mig för att må bättre.

Den lägger sig över världen som ett mörkt moln, pandemin som förändrade allt. Mitt sinne förändras också. Rädslan för omvärlden som uppkommer ibland när jag är stressad och orolig översköljer mig igen. När jag är utomhus känns det som att människor tittar misstänksamt och hotfullt på mig. Arga blickar som säger ”kom inte för nära”, ”hosta inte!”, ”du har väl inte glömt att tvätta händerna?”. Jag känner mig ifrågasatt när jag lämnar mitt lilla barn på förskolan trots att mitt stora barn är hemma för snuva. ”Så får man inte göra” säger någon. Övervakningstankarna har börjat komma tillbaka då och då. Jag hör mitt namn överallt, alla pratar om mig, om vilken skitstövel jag är som bara tänker på mig själv och mina egna behov. Helt inkompetent och värdelös. Jag förstår att det bara är i mina tankar men jag blir ledsen ändå. Inne i stan kliver en liten flicka ut ur en bil alldeles intill mig och säger ”Hej, du är O:s mamma va?” Då får jag hjärtklappning, bryter ihop och börjar gråta. Flickan stirrar förskräckt på mig. Hon förstår inte att jag tror att situationen är uppriggad, som ett skådespel. Att jag är filmad och uthängd på nätet, att det är ett socialpsykologiskt experiment där man testar mina reaktioner på något sätt.

Vardagen med arbete och lämningar och hämtningar av barn flyter på men jag har nästan ingen energi. Hösten har kommit, jag är trött och har svårt att orka. Jag känner en stark oro över att mina närmaste ska dö. Jag vill inte dö men jag orkar inte heller med mitt liv. Jag drar mig till minnes vad min gamla terapeut sa, ”håll ut och ge det lite tid, det kommer att kännas bättre snart, bara du ger det tid. När man har två barn måste man leva vidare för dem”. En fördel med att ha barn är att det tvingar mig att hålla kvar vardagsrutinerna, det gör att dagarna får en struktur och att tiden tickar vidare. Jag försöker göra sånt som jag vet att jag mår bra av trots att det känns tungt. Gå ut på små promenader, göra lite yoga, lyssna på musik som jag tycker om, prata med bästa vännen och ringa mina föräldrar oftare än vanligt för att höra att de mår bra.

Veckorna har passerat. Vi är ungefär nio månader in i pandemin. Jag har börjat vänja mig vid läget och det känns som att omvärlden har blivit snällare igen. Människor ler vänligt mot mig när jag är ute på mina promenader och träden och höstlöven glittrar av frosten. Det närmar sig jul. Jag har alltid gillat julen och nu när jag har barn har jag en godkänd anledning att gå ”all in” med pyntande, pysslande och mys. Mina tankar har vänt och blivit ljusare igen, jag känner mig piggare och lättare i hela kroppen. Känner mig glad och energifylld när jag vaknar, känner mig hoppfull inför att det nya året ska bli ett ljusare år.

Det jag vill säga med den här texten är att om du också känner att det känns mörkt och tungt så håll ut och ge det tid. Det kommer att vända och kännas bättre så småningom bara du ger det tid. Och håll inte tankarna för dig själv utan försök prata med någon annan om dina svåra känslor. Det kan exempelvis vara en vän, en familjemedlem, en vårdpersonal eller en stödlinje.

 

Vi på NSPHiG vill till exempel tipsa om vår lista över icke-fysiska stödresurser. Du hittar den här.