Röster om egen erfarenhet: styrelse- och föreningsrepresentanten Nils om brukarrepresentation

Vad innebär det att arbeta med egen erfarenhet av psykisk ohälsa? Varför är den egenerfarna kunskapen viktig? Och hur ser våra, de egenerfarnas, återhämtningsresor ut? Den egna erfarenheten genomsyrar hela NSPH Västra Götaland. I den här serien berättar personer på NSPH Västra Götaland och i våra nätverk om olika perspektiv av området.

Nils Wikander är vice ordförande i NSPH Västra Götaland och en av ledamöterna i Spes (SuicidPrevention och EfterlevandeStöd) Västra Krets styrelse och Spes förbundsstyrelse. Han representerar både NSPH Västra Götaland och Spes i flera sammanhang, däribland fyra brukarråd inom psykiatrin i Västra Götalandsregionen och ett regionalt processteam. Här delar Nils med sig av sina tankar om det egenerfarna perspektivet – både som brukarrepresentant och i sin roll som kontaktperson och vid ideell bemanning av Spes stödlinje.

Du representerar NSPH Västra Götaland och Spes Västra Krets i flera sammanhang. Hur tycker du att det egenerfarna perspektivet berikar dessa?

– Mina personliga erfarenheter handlar om att jag har mist en släkting och yrkeskollega i suicid. Jag har även haft generaliserat ångestsyndrom till och från över tid. Vi (egenerfarna och vården) ser ju därför saker med olika glasögon. Vården ser på saker professionellt och kan luta sig mot sin kliniska erfarenhet, medan jag som brukarrepresentant kan komma med andra perspektiv på det som sägs. De viktigaste punkterna som jag tycker att vi som brukarrepresentanter kan tillföra handlar om bemötande, vikten av fast vårdkontakt och löpande bedömning av suicidrisk (i förekommande fall). Vad har vi i brukarrörelsen för erfarenheter av det? Det är saker jag gärna lyfter i olika sammanhang. 

– I vår stödlinje inom Spes jobbar vi mycket med att våga prata och fråga. Bara att vi har egen erfarenhet och inte avbryter den som ringer kan vara befriande tror jag. Vi kommer inte med pekpinnar eller ställer diagnoser, vi är medmänniskor som lyssnar aktivt.

Vad är mest givande med att engagera sig som brukarrepresentant och i en förening?

– Ett välfungerande brukarråd är det bästa. När jag känner att verksamheten frågar, lyssnar och tar till sig av våra erfarenheter. Inte bara för att de måste, utan för att de är intresserade. Jag tycker man känner av det, i alla fall nu när jag har hållit på med detta i 15 år. Sedan jag började engagera mig i brukarrörelsen på tidigt 2000-tal tycker jag att brukarinflytandet och synen på egen erfarenhet har utvecklats i en positiv riktning, även om det fortfarande kan bli bättre.

– Samtalen i stödlinjen inom Spes vill jag också nämna. Känslan när jag pratar med en hjälpsökande och får direkt återkoppling från personen om att det är fantastiskt att vi finns och att personen mår bättre, om än bara för den här stunden i samtalet, är fantastisk. På samma sätt är det om man får bra återkoppling i ett brukarråd eller i en arbetsgrupp.

…och vad är den största utmaningen med att vara brukarrepresentant?

– En utmaning kan vara att verksamhetsföreträdare nämner förkortningar och medicinska fackuttryck utan att tänka på att jag som brukarrepresentant sitter med och kanske inte kan alla förkortningar och fackuttryck. Då får jag be dem att förklara.

– Generellt tror jag att den största utmaningen är att inte fastna i sitt eget mående eller eventuell diagnos. Av erfarenhet kan jag säga att det ändå blir så ibland, att man som representant från en förening eller organisation fastnar i sin egen verklighet. Det gäller att inte stirra sig blind på sin egen situation, men jag förstår att det är lätt hänt. Vi som sitter där är brukare eller anhöriga och vår egen erfarenhet står oss närmast, men det är viktigt att vi försöker hålla oss till situationen vi befinner oss i.

– Avslutningsvis vill jag uppmana alla egenerfarna och brukarrepresentanter att våga fråga och framföra synpunkter, trots att man ofta är ensam brukarrepresentant i en större grupp.