Seminarium om samarbete mellan anhöriga, patienter och psykiatrin

-Anhöriga måste ses som en viktig resurs i vården. De har viktig kunskap om personen som är sjuk, säger Malin Emanuelsdotter, NSPHiG som igår deltog på seminariet Trialog- att rusta för ett gott samarbete inom psykiatrin, tillsammans med Lennart Lundin, psykolog och Lena Hultén från Anhörigföreningen.

I psykiatrin finns tre viktiga aktörer: personen med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning, dennes anhöriga och personal. Var och en har sitt perspektiv som är viktigt. Arvsfondsprojektet Trialog, som drivs av Bräcke Diakoni bjöd igår in till ett seminarium för att diskutera hur detta samarbete kan se ut och förbättras.

Forskning visar att personer med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning återhämtar sig snabbare om deras anhöriga får vara delaktiga i processen. Tyvärr vittnar många anhöriga om att de känner sig utestängda från vården, att de inte blir informerade eller tillfrågade om att vara med och att deras erfarenheter inte tas tillvara.

Malin Emanuelsdotter, NSPHiG, berättade om sin egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Hon levde länge med ett självskadebeteende, PTSD och depression och hade kontakt med psykiatrin i åtta år innan hon fick rätt hjälp som gjort att hon idag mår bra.
Hon har också erfarenhet som anhörig och dessutom många års erfarenhet som sjuksköterska.

– När jag var sjuk var mina anhöriga tyvärr inte så delaktiga i min vård. De bodde visserligen långt borta men de ville vara delaktiga. Och när jag själv sa till mina vårdkontakter att jag ville att mina anhöriga skulle vara delaktiga fick jag ibland höra saker som: är du inte vuxen? Kan du inte svara själv för vad som är bäst för dig?

Anhöriga måste ses som en viktig resurs i vården, anser Malin Emanuelsdotter. De har viktig kunskap om personen som är sjuk.

– Hur är det hemma? Vad fungerar inte i vardagen? Se de anhöriga som en del av teamet runt den sjuka personen.

Hon har flera råd till anhöriga till någon som lever med psykisk ohälsa. Bland annat att först prata med den anhöriga kring vilket stöd hen vill ha och att, om det är möjligt, följa med när hen söker vård. Då presenteras den anhöriga direkt för vårdkontakterna. Vill personen som är sjuk att anhöriga ska informeras om vården kan detta direkt skrivas in i journalen. Det är viktigt att läsa på och skaffa sig så mycket kunskap som möjligt om diagnosen och att ta reda på vilka rättigheter och skyldigheter man har. Ett annat tips är att söka sig till brukarorganisationer där man kan möta andra anhöriga som är i liknande situation.

– Det är också väldigt viktigt att ta hand om sig själv, annars kan man aldrig vara ett bra stöd för någon annan, säger Malin Emanuelsdotter.

Lennart Lundin, leg. psykolog, specialist i klinisk psykologi och förste vice ordförande i Schizofreniförbundet menar att man som anhörig och patient ska kunna förvänta sig att bli anständigt behandlad av vården. En vanlig fråga han möter bland anhöriga är dock just hur de ska kunna komma in i vården. Han nämner flera möjliga orsaker till varför det är så svårt.

– Dels är sjukvården individcentrerad idag, och dels tror jag att det handlar om att det i psykiatrin kan finnas kvar en uppfattning om att föräldrarna har orsakat barnens psykiska sjukdom. Men vi vet att personer med allvarliga diagnoser mår bättre om de får stöd av det privata nätverket kring dem och det är vårdens uppgift att stödja detta nätverk.

Lennart Lundin lyfter också fram bristfälliga kunskaper om sekretesslagstiftningen och hur den ska användas i praktiken, som en orsak till att anhöriga hålls utanför vården.

Anhöriga har det ofta väldigt slitsamt och det är inte ovanligt att de får gå ner i arbetstid, att de får sämre ekonomi bland annat. Den bästa hjälpen för de anhöriga är att patienten får bra behandling, menar Lennart Lundin. Forskning visar också att när patienten får bra kontinuerligt stöd så minskar sjukligheten för de anhöriga.

Lena Hultén från Anhörigföreningen tycker att det skulle erbjudas mycket mer stöd till anhöriga i samhället, tex kriscentrum dit man kan vända sig för att få prata och få stöd. Hon tycker också att det borde vara självklart att personal tar reda vilka de anhöriga är och att de bjuds in till samtal tillsammans med patienten. En enkel sak som skulle betyda mycket är också att få information om vilket stöd som finns för anhöriga i kommunen, när man är i kontakt med vården. Till exempel en broschyr. Bemötandet är naturligtvis väldigt viktigt och Lena Hultén lyfter fram vad hon tycker utgör grunden för ett bra möte inom vården.

-Att bli lyssnad på, bli bekräftad och att vårdpersonal ger av sin tid. Vården behöver förstå att vi som anhöriga är de som känner patienterna bäst och att det är viktigt för vården att ta del av vår kunskap.

Projektet trialog vill synliggöra situtionen för anhöriga till personer med psykiska funktionsnedsättningar. Mälsättningar är att hitta metoder för bättre samarbeten. Projektet görs i samarbete med Anhörigföreningen Göteborg, NSPHiG, Nationellt kompetenscentrum anhöriga och Studieförbundet Vuxenskolan.

Läs mer om projektet Trialog här.