Med anledning av bristerna inom psykiatrin vid Sahlgrenska universitetssjukhuset
I en serie reportage i Göteborgs-Posten har det återigen framkommit att vård och arbetsmiljö inom psykiatrin vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset lider av omfattande brister. NSPH Västra Götaland ser allvarligt på det som händer. Psykiatrin måste få tillräcklig ekonomi och resurser för att kunna bedriva patientsäker vård, öppna upp för systematiskt patientinflytande och en god arbetsmiljö för – och med – personal.
Det började med skarp kritik om bland annat tillgänglighet och tvångsåtgärder från JO. Därefter har kritiken inifrån psykiatrin vid Sahlgrenska universitetssjukhuset avlöst varandra. Chefer som lämnar sina uppdrag, uttalanden av såväl politiken som läkarförbundet och vårdförbundet och personal som ger sin bild av en psykiatri i kris och där personal går på knäna. Specialistläkaren Alexander Shulman uttryckte sig såhär i en debattartikel i GP:
Personal och patienter har farit illa, på grund av oansvariga nedskärningar. Det har krävts eldsjälar för att få allt att gå runt. Men eldsjälar får inte längre någon plats i verksamheten.
Alexander beskriver en arbetsmiljö som är ohållbar och måste förbättras, bland annat genom kompetensförsörjning, fortbildning, möjligheter till återhämtning och reflektion samt insatser för att förebygga empatitrötthet.
Parallellt med detta måste patienters röster lyftas och användas på ett systematiskt sätt i utvecklingen som rör deras vård. Vad behöver de för bästa möjliga vård och återhämtning? Brukarstyrda brukarrevisioner kan undersöka det. Peer Support kan genom sitt återhämtningsinriktade arbetssätt vara ett stöd för patienter.
Sist, men inte minst, behövs ett kontinuerligt arbete med bemötandefrågor. Ett gott och respektfullt bemötande där patientens individuella behov sätts i centrum kan vara helt avgörande för såväl tillgodogörande av vård som för den individuella återhämtningsresan mot ett bättre mående. Egenerfarna Sigrid Steen formulerade det bra i en intervju i GP:
När jag fick ångest satt personalen med mig på golvet, tröstade mig och lät mig gråta ut. Då upphörde självskadebeteendet. Det är medmänsklighet och respekt som gör skillnaden, inte våld.
Det lider inte brist på berättelser från psykiatrin. Tvärtom finns det många erfarenheter från patienter, personal och brukarrörelsen om ett system som återkommande visar på allvarliga brister. Vi uppmanar ledning och beslutsfattare att lyssna på och agera utifrån dessa erfarenheter – tillsammans med oss och föreningar inom området!