Berättelser från psykiatrin
Det finns många egenerfarna berättelser från psykiatrin. De bidrar till en ökad förståelse för varför vissa saker inte upplevs hjälpsamma, men också vad som faktiskt hjälpte. Vi frågade peer supportern Naseer Tariq om han vill dela med sig av sina erfarenheter.
Naseers erfarenheter av den psykiatriska vården började efter en hård krasch till följd av sömnstörningar, ångest (däribland prestationsångest) och till slut psykotiska symtom. Sedan snart nio år tillbaka arbetar Naseer som peer supporter inom heldygnsvården på Kungälvs sjukhus.
Tolkningsföreträde och brister i bemötande
Naseer kan räkna upp flera negativa erfarenheter från sin tid inom psykiatrin – vissa av dem som till och med kom att traumatisera honom. Han berättar om tvångvård, delade rum utan AC och rum med galler för fönstren. Stor vikt lägger han vid bemötandet, som ofta var kränkande, uppfostrande, dömande och stigmatiserande.
– De berättade hur jag skulle göra saker som jag redan visste och kunde, till exempel sköta min hygien. De berättade hur jag skulle uppföra mig. Ingen frågade vad jag ville, eller vad jag behövde. Jag var arg, och tvångsåtgärderna gjorde mig ännu mer sluten och misstänksam.
Naseers egna behov sattes inte centrum. Istället standardiserades såväl behandling som bemötande, där han tolkades utifrån sina diagnoser. Personalen hade tolkningsföreträde.
Det handlade mycket om att gå med på det läkaren ville och tyckte, inte så mycket om att bygga en relation, tillgodose mina önskemål och arbeta individanpassat. Sånt märker man snabbt som patient, och då blev jag inte särskilt samarbetsvillig.
Delaktighet och nyfikenhet gav kraft
Naseer delar även med sig av exempel på sådant som faktiskt hjälpte. Trots att det är längesedan minns han det väldigt tydligt. Nattpersonalen inom heldygnsvården som tog sig tid för ”riktiga” samtal och en kurator vid en annan verksamhet som visade nyfikenhet och ställde frågor är två exempel.
Kuratorn var den första människan, efter mina åtta år inom vården, som frågade mig varför jag är arg, istället för att uppmana mig att inte vara arg. Det var väldigt viktigt för mig. Han uppmuntrade mig att dela med mig, och det började jag göra.
Ett annat exempel som hjälpte Naseer och som än idag ligger honom varmt om hjärtat är verktyg och metoder som motiverar och stärker självförtroende och egenmakt hos patienter. IPS fungerade på det sättet för Naseer. Det gav honom möjlighet att dela upp vad han själv kunde göra själv och vad jag behövde hjälp med från andra.
– Det var frigörande, en helt ny känsla av att ”jag kan”.
– Jag blev sedd som en människa, och inte bara en diagnos. Det är så viktigt att visa omtanke och medmänsklighet, att man som patient är välkommen att delta i sin vård och återhämtning.
Tack för att du delar med dig av dina viktiga erfarenheter, Naseer!