Berättelser från psykiatrin
Det finns många berättelser från psykiatrin. Nyligen delade Sigrid och Fanny så modigt med sig av svåra erfarenheter från en heldygnspsykiatrin. De egenerfarna berättelserna är otroligt viktiga för att förstå vad som inte fungerar – och vad som faktiskt hjälper. Vi frågade Hjärnkollsambassadören Anna Olkinuora om hon vill dela med sig av sina erfarenheter.
Det ville Anna, som idag arbetar inom vården, skriver en bok och föreläser som Hjärnkollsambassadör. Hon arbetar aktivt med återhämtning och balans i vardagen. För NSPH Västra Götaland har hon delat med sig av två erfarenheter från behandlingshem och heldygnspsykiatri.
Exempel 2: Jämförelse med andra patienter
Det första exemplet handlar om en situation på ett behandlingshem. Under ett kraftigt ångestpåslag fick Anna höra från personalen: “Det finns folk här som är mycket sjukare än vad du är.” Det hjälpte henne inte i situation. Istället delar Anna med sig av vad som hade varit viktigt för henne där och då:
Det var inte en jämförelse som behövdes, utan att någon tog min ångest på allvar. Att bli mött med validering – “Jag ser att du har det svårt just nu” – kan vara avgörande för om man vågar söka hjälp igen.
Exempel 2: Villkorad hjälp
Det andra exemplet handlar om flera flera tillfällen inom heldygnsvården, där Anna fick höra att hon inte kunde få behovsmedicin om hon inte “försökte vara mer social” på avdelningen. Såhär tänker Anna kring situationen:
Att villkora hjälp med prestation riskerar att förstärka skam och isolering. Det som hjälpte mig är när stöd gavs utifrån behov, inte som belöning för att man fungerar.
Vad har gjort verklig skillnad?
Likt det som Sigrid beskrev i en intervju med Aftonbladet berättar Anna att det som har gjort verklig skillnad för henne genom åren är personal som lyssnar utan att jämföra:
– Personal som förklarar, stannar kvar och frågar: “Vad behöver du just nu?”.
– Jag är också tacksam över att jag mött många bra vårdkontakter som har lämnat avtryck i mig. Personer som såg mig som mer än mina diagnoser och som mötte mig med tålamod, respekt och värme. De gav inte upp hoppet om att jag kunde må bättre – inte ens när jag själv hade slutat tro att det var möjligt.
I mötet med sådana personer berättar Anna att något började växa inom henne. En försiktig tro på att förändring faktiskt är möjlig.
När man befinner sig längst ner i mörkret kan ett respektfullt bemötande vara det som gör att man vågar ta ett steg till. Ibland är det inte de stora insatserna som gör störst skillnad, utan de små handlingarna.