Bemötande i olika faser

Agneta Persson arbetar på NSPH Västra Götaland. Hon har erfarenhet av psykos och tvingande åtgärder. I sitt yrke håller hon bland annat föreläsningar och utbildningar om bemötande ur ett brukarperspektiv. Där brukar hon lyfta vikten för personal att anpassa bemötande till olika faser i måendet.

Vad är ett gott bemötande för dig?

– Det goda bemötandet för mig är det mänskliga och genuina mötet, där vi möts jämbördigt och med ömsesidig tillit.

Vad tycker du är viktigt att personal tänker på kring bemötande i olika faser?

– Det kan finnas olika starka eller framträdande behov i olika faser i måendet. I de mer akuta faserna behövde jag mycket orientering, pauser och landa tillbaka i mig själv. I senare faser var det viktigt att börja prata om det som bekymrar mig eller som orsakar mig lidande. Efter det blev samverkan med andra aktörer mer framträdande och där är det viktigt att jag är inkluderad och delaktig i alla aspekter som rör mig. Det är också min rätt att vara det.

– I alla faser tänker jag att det är centralt och avgörande att förmedla lugn, trygghet, pålitlighet och genuinitet. Det bygger tillit, vilket aldrig är för tidigt att börja arbeta med. Även när jag mår som sämst kan vi tillsammans börja med det.

Finns det någon situation där du tror att bemötandet är extra viktigt att tänka på?

– Om tvingande åtgärder eller tvångsvård är nödvändig är bemötandet extra viktigt att tänka på. I dessa situationer är vi särskilt utsatta och maktlösheten vi känner behöver verkligen bemötas med särskild hänsyn och att personal är medveten om den kontrollförlust och maktlöshet vi kan uppleva. Det är viktigt att verkligen säkerställa ett gott bemötande och att vi alltid görs delaktiga i det vi kan göras delaktiga i. Man kan alltid vara delaktig i det lilla.

Har du något exempel där du har upplevt ett gott bemötande?

– Jag skulle läggas in på en avdelning efter att ha varit på psykiatriakuten. Väntan hade varit lång och jag mådde sämre och sämre under kvällen. Någon gång under natten fick jag äntligen en plats. Jag var jätterädd och förvirrad. Då möttes jag i dörren av en äldre kvinna med de varmaste ögonen som mötte min blick. Hon sa: Jag förstår att du mår dåligt och att du är trött. Jag har gjort kaffe och smörgås till dig som väntar på dig inne på avdelningen.

– Dessa enkla ord och den värme och medmänsklighet hon förmedlade gjorde att min rädsla minskade tillräckligt för att jag skulle våga ta steget in på avdelningen och sätta mig ner vid ett bord tillsammans med henne. Hon berättade att när jag hade fått lite varmt i mig och ätit smörgåsarna skulle hon visa mig mitt rum och där sa hon: Nu ska du få sova. Det gjorde jag för första gången på länge och kunde på den avdelningen påbörja min resa mot att må bättre. Hennes ögon och hennes bemötande av mig som en människa glömmer jag aldrig.