Krönika av Elena Orrlöv
Jag har aldrig fått vård för mitt självskadebeteende. Har jag önskat att jag fick det? Ja, absolut! Då kanske jag inte hade behövt kämpa med det i tio års tid. Jag höll det hemligt i början, för att jag skämdes och för att jag inte ville oroa någon. Men det tog inte lång tid innan flera förstod.
När jag hade kontakt med vården eller kurator sade jag alltid som det är; att jag skadade mig. Jag sade också att jag tyckte att jag hade det under kontroll. Återigen sade jag det för att inte oroa någon, men också för att jag verkligen trodde att jag kunde ha kontroll över det. Inte visste jag att jag trots den kontrollen skulle få impulser att skada mig fem år efter sista gången. Inte för att jag ville, utan för att det är som ett beroende som inte släpper så lätt.
Det jag tar upp i den här texten handlar framför allt om den första tiden med självskadebeteende, när jag fortfarande trodde att jag måste vara tillräckligt sjuk för att ha rätt till hjälp.
*
Jag önskar verkligen att någon hade tagit mina skador på större allvar där för länge sedan när de först märkte att jag skadade mig själv. Jag önskar att någon bekräftade för mig att man inte ska behöva må så dåligt att man straffar sin egen kropp. Jag önskar att någon hade förklarat att den ångestlindring jag fick direkt bara är kortsiktig, och att självskadande bara leder till mer ångest i det långa loppet.
De som såg mina skador kanske gick på den gamla linjen och tänkte att ifall de inte gav beteendet uppmärksamhet så skulle det försvinna av sig själv? För min del blev det bara värre. Jag trodde inte det var dåligt för mig. Jag trodde inte att någon oroade sig på riktigt.
Jag visste att självskadebeteendet var destruktivt, men det hjälpte ju för stunden. Med det starka hat jag kände mot mig själv tyckte jag inte jag var värd bättre. Jag vågade inte tro att jag kunde få hjälp för det. Om någon istället hade sagt att jag kunde be om hjälp för mitt dåliga mående och mitt självhat så hade jag trott på det. Att jag fick berätta om all den stress som höll på att kväva mig. Jag hade blivit lättad att någon såg hur dåligt jag mådde.
Att jag skadade mig var inte det stora problemet.
Att jag hatade mig själv och inte stod ut med ångesten var det riktiga problemet.
*
Denna text säger inte att ett självskadebeteende är livslångt och omöjligt att bli av med. Att det finns så mycket mer kunskap nu än för femton år sedan gör mig hoppfull. Om vi kan komma ifrån gissningar och osäkerhet och istället bygga upp hjälpen utifrån de drabbades egna erfarenheter är chansen större att kunna hjälpa. Men jag vet också att det är kunskap som hela tiden måste upprepas.
Genom mina föreläsningar har jag kommit i kontakt med föräldrar som vill sina barn väl och undrar om de ska förbereda sig på åratal av kamp om de finner att sitt barn har skadat sig. Det är inte budskapet jag vill ge. Budskapet jag vill ge är att det är viktigt att komma i kontakt med personen. Att se bakom handlingarna och vilja förstå. Hade det gått att ge ett enkelt svar på vad man ska göra för att hjälpa någon som mår dåligt så hade jag gjort det, men vi människor är mer komplicerade än så.
Det är de bakomliggande orsakerna till självskadebeteendet som man måste komma åt och få hjälp med. Jag förstod inte mina känslor eller handlingar, men om någon hade funnits där och velat hjälpa mig förstå så hade jag känt mig sedd. Om det så är ilska, stress eller sorg som ligger bakom dåligt mående så går det att prata om. Det är också viktigt att man som drabbad får höra att man ska sluta skada sig för sin egen skull, och inte för att de runt en ska slippa oroa sig.
*
Du ska alltid få hjälp för ditt självskadebeteende! Det finns inget som heter att du har det under kontroll.
Att skadorna inte är direkt livsfarliga betyder inte att de är ofarliga. Och framför allt: det finns så mycket bättre sätt att hantera sin ångest. Jag vet att jag mest av allt ville att någon skulle se min smärta och säga att de ville hjälpa mig att bli av med den. Att det inte fanns något som var för hemskt att prata om. Trots att jag där och då tvekade på att det skulle gå så är de orden otroligt viktiga att få höra. Ett friskt liv har så mycket mer att ge än vad jag kunde tro.